... och det är inte helt klart om han är en tiger, eller en pojke. På bilden som kom till mig är han en pojke. Men allt kan ändra. Hur som helst, så har han lunsiga breda händer eller tassar. Och han har tappat bort sig på något sätt. I en stad på natten.
Så mycket vet jag om min berättelse som håller på att växa fram. Jag ser svart, svart som i Mörkerboken, men med detaljer, skuggor och lyster i klara färger. Jag ser vindlande gator, trånga gränder, och arkitektur från förra sekelskiftet. Förhoppningsvis finns där också en eller annan genomskärningsbild. En dockteaterdirektör har uppenbarat sig för mig redan i höstas, de andra figurerna kommer och går. En dramatisk grevinna, en trädgårdsmästare, en anarkistflicka i ubåt... Men jag vet inte ännu vilka som stannar och vilka som får gå. Hoppas dockteaterdirektören får stanna. Men inte ens det vet man. Ibland får de där bästa idéerna hoppa av för att de till sist inte passar in i berättelsen. Bli och ligga tills de kanske hittar ett nytt hem nån dag.
Det är spännande när en idé växer fram. Ibland blir det stora saker av en liten idé, och ibland blir det inget alls. Men det får man leva med. Också Nelson Tigertass’ äventyr är än så länge rätt luddiga, men får så vara tillsvidare.
