Den här tiden ifjol skrev jag på mitt sommarprat för Radio Vega. Jag fick en liten vink om att det skulle vara fint med ett prat som hela familjen kunde lyssna på tillsammans. Då dök fiskedetektiven Rune Mussel upp! Samma Rune Mussel jag skrivit om tidigare, men den här gången hade han tagit in på ett vilohem. Varför? Och vilka andra hade kommit dit för att vila upp sig?
Det blev ett sommarprat om kreativitetsfysik, varvat med små miniberättelser. Ingen idé att tala om påhittighet, utan att hitta på!
Jag skriver det här för att jag börjat min arbetsvecka med att rita en bild till berättelserna om Vilohemmet Svanen. Ibland, när jag har svårt att komma igång, väljer jag att leka. Att göra sånt som inte är nyttigt. Inget beställningsjobb, inte ens ett sånt jag beställt själv. Bara för att.
Sommarpratet kan du lyssna på HÄR (t.o.m. 13.7.2021). I pratet ingår bl.a. en hel del kreativitetsfysik, lite skärgårdsliv, några flamingovänner och en banjo. För dig som gillar att läsa med ögonen mer än öronen (som jag), bjuder jag på de små berättelserna här:
Fröken Silversvans
Fröken Silversvans ställer ner resväskan på grusvägen. Hon betraktar huset ute på udden. Solen som sjunker ner i havet får fönstren att lysa som om det brann därinne. Märkligt, tänker hon medan hon viker upp kragen och rättar till halsduken så inte den kyliga kvällsvinden kommer åt att krypa in under kläderna. Verkligen besynnerligt. På bilderna i broschyren såg huset ljust och vänligt ut, med blommande syrenbuskar och ljusgrön gräsmatta. Fröken Silversvans rotar i sin sidenfodrade rockficka, fiskar upp ett papper, slätar ut det och läser: ”Vilohemmet Svanen – för dig som behöver komma bort”, står det ovanpå bilden av ett vitt trähus med spetsveranda, väldigt olikt det ödsliga huset på stranden av ett ännu ödsligare hav. Hon tänker att det lika gärna kunde ha stått ”Vilohemmet Svanen – för dig som behöver glömmas bort”.
När hon tittar upp igen har solen förvunnit bakom horisonten. Fönstren glöder inte mera och hela Vilohemmet Svanen har fått en underlig blåaktig ton. Fröken Silversvans rättar till sin röda pannlugg som burrat upp sig i blåsten. Hon lägger broschyren i fickan, lyfter upp väskan och börjar gå mot det mörka huset. Gruset knastrar svagt under fötterna. Precis när hon kommer fram till verandan, tänder någon en lampa på nedre våningen.
Fiskedetektiv Rune Mussel
Rune Mussel står vid fönstret i sitt rum på andra våningen på Vilohemmet Svanen. Han tuggar på sitt pipskaft. Från våningen under hörs dämpade dunsar. De gamla fönsterglasen skramlar till då och då. Rune Mussel tittar ut över havet. Några små fartyg stävar på långt ute vid horisonten. En röd fiskebåt har kommit alldeles nära stranden och styr nu utåt igen i snabb takt. Himlen färgas sakta i en allt varmare kvällston. Tobaken i pipan har brunnit slut för länge sen. För flera år sen faktiskt, men att tugga på pipskaftet ger fiskedetektiv Rune Mussel en känsla av lugn. Han har tuggat särskilt ofta sen den otrevliga incidenten när storsmugglaren Gösta Gös kom undan.
Nu sitter den skurken på nån strand i Guatemala och dricker fruktdrinkar, tänker Rune Mussel och känner hur hjärtat slår lite fortare och strupen börjar snöra ihop sig. Nej, inte nu igen! Han tar ett djupt andetag, räknar: ett-två-tre, och släpper ut luften. Långsamt, så som den snälla damen på kliniken lärde honom. Efter bottenkraschen. Bubblan som sprack. Eller vad de nu kallar det. När en hederlig fiskedetektiv fått för många ruttna fjäll på händerna. När man inte vill ge upp fast man borde ha släppt taget för länge sen. Kanske gett över håven till yngre krafter, tänker den sjukpensionerade fiskedetektiven sorgset. Han lägger ner pipan på fönsterbrädet och ser sig om efter hatten och halsduken. En promenad gör säkert gott. Komma bort från det försumpade dunsandet på nedre våningen. Jag går ner till stranden och snusar på havet, tänker Rune Mussel medan han ser den röda fiskebåten försvinna vid horisonten. Jag ska leta lite strandfynd. Och lugn och ro.
Lilla K
Lilla K dansar barfota på den slitna bomullsmattan i sitt rum till musik bara hon kan höra. Hon dansar tills hon är alldeles svettig och det kliar i pälsen. Ärret på armen spänner men det struntar hon i. Det gör inte ont längre. Det bara känns stramt. Och naket. Doktorn kunde inte lova att pälsen kommer att växa tillbaka. Gav en eukalyptussalva att gnida in fyra gånger om dagen. Salvan doftar som hemma.
Lilla K slutar dansa. Hon ser sig själv i spegeln vid tvättstället i hörnet. Nosluddet har vuxit tillbaka i alla fall. Hon låter kranen rinna en stund innan hon sköljer ansiktet under det svala vattnet. Handduken har en broderad text i ljusgrönt; ”Vilohemmet Svanen”.
Hur länge ska de tvinga mig att vila? tänker Lilla K argt. Hon nyper sig i kinderna för att få lite färg. Jag ser ju hur frisk ut som helst! Hon tittar på telefonen bredvid sängen. Ikväll ringer jag dem. Ikväll ringer jag och säger att de måste komma och hämta hem mig!
På hyllan under spegeln ligger en sprucken gammal borste. Hennes lilla bebisborste som hon aldrig velat ge ifrån sig. Hon borstar pannluggen sakta. Så mjuk! Så skön så man kan borsta hela kroppen med den. Borsta bort mardrömmarna. Borsta bort dånet från elden om nätterna när hon springer och springer och det är så hett och så hemskt. Borsta bort alla minnen av när hem inte var hem utan bara eld och … Lilla K ryser. Hon ruskar bort tankarna, skakar våldsamt på huvudet tills hon vacklar till. Hon stöder sig på handfatet. Lägger tillbaka borsten på hyllan.
Kanske inte åka hem ändå? Här finns åtminstone alltid nån att tala med. Han detektiven som luktar fisk verkar åtminstone glad av att få småprata ibland. Fast sen blir han trött och går och lägger sig. Och Tommy Grävling är ju hur gullig som helst. Lite trumpen kanske. Men snygg! Och ikväll kommer det en ny gäst. Tänk om det är någon trevlig? Nån som kan spela Alfapet? Nån som vill prata och tycker om att dansa? Det skulle vara fint. Bara det INTE är en till som hon på vinden. Arga gamla kärring! Och nä jag har INTE ätit av hennes förbaskade solrosfrön idag heller! Är hon riktigt klok?
Det skymmer utanför och rummet har färgats alldeles lila. Nere från stranden hörs vilda skrin från en flock måsar. Kanske har de hittat något? tänker Lilla K och börjar dansa igen. Det är mäktigt när tassarna dunsar mot mattan. Man kan glömma allt.
Galina Balsamarca, operaduva
Inne på Vilohemmet Svanen, högst uppe på vinden under de gamla takbalkarna, doftar det tungt och sött. På golvet ligger en enorm vinröd matta med snåriga mönster. På mattan ligger frön och olika sorters skal utspridda. Och ett par sammetstofflor med fluffig tofs. Överallt i vindskammaren ligger sjalar, fjädrar, hattar, puderdosor och parfymflaskor. Längst borta vid väggen, under ett runt fönster, står en stor säng. Från sängen hörs ett svagt kvidande.
Bland dyra sidenkuddar, under ett glittrande täcke från Samarkand, ligger operaduvan Galina Balsamarca och lider. Vad kan en operaduva annat göra, när hon tappat rösten, skrämt bort publiken och förlorat sin stora kärlek? Annat var det förr, kuttrar hon bittert och ringer i den lilla klockan bredvid sängen. Hämta mer solrosfrön, viskar hon med en röst som numera låter som vilken vanlig parkduva som helst. Hämta mer solrosfrön.
Tommy Grävling
Tommy Grävling har på tok för stora stövlar. De klafsar kring hans magra ben när han går, trots att han har dubbla yllesockor inuti. Stövlarna har tillhört den förra trädgårdsmästaren, han som plötsligt flyttade till nån stormrik bror i Guatemala.
När föreståndare Siw på Vilohemmet Svanen annonserade efter en ny trädgårdsmästare krävde mamma att Tommy skulle söka jobbet. Till sist hotade hon med indragen veckopeng och nu klampar Tommy Grävling omkring i de hemska gummistövlarna och strör ut gräsfrö på kala fläckar över en skabbig trädgård på en blåsig udde.
Hela sommaren! tänker han. Jag kommer att bli knäpp! Varför har JAG inte en rik bror nånstans? Som skickar kort med palmer på och flygbiljetter i kuvert som det rinner sand ur!
Här och där i trädgården sticker små vårlökar upp, men annars är det mest fjolårsgräs och inget mer. Tommy fryser. Han sticker ner fingrarna i den tunga påsen med gräsfrö. Det känns skönt att röra omkring bland fröna. Han tar upp en näve och slänger ut över det gula vintergräset. Närmast husväggen finns ett stort vindpinat busksnår. Det är svårt att se vad det kommer att bli till sommaren. Kanske syren? För att vara trädgårdsmästare är Tommy inte så bra på växter. Inte särskilt intresserad heller. Han tar upp ännu en näve frön och ska precis slänga ut den över gräsmattan, när han får syn på någonting mörkt inne i busksnåret. Kanske en svart plastpåse? Tommy ställer ifrån sig fröpåsen. Han böjer undan grenarna för att komma längre in. Det är trångt och snårigt att ta sig fram. Tommy hukar för att komma under de piskvassa grenarna. Han kan känna en märklig lukt av källare, hav och något annat som känns bekant men på samma gång inte. Det mörka är ingen plastpåse. Det är ett hål i marken. Med vältrampade trappsteg som leder brant neråt. En tunnel!
Föreståndare Siw
Inne på Siws kontor på Vilohemmet Svanen råder ordning och reda. Hon justerar kudden på kontorsstolen och rättar till glasögonen på nosen. Hon stryker försiktigt över sidorna på den stora anteckningsboken. Siw har noggrant skrivit ner alla dagens anteckningar. Vem bor i vilket rum och när har det städats, vad serverades till lunch och middag, och vilka uppgifter har skötts och hur. Att den nya gästen kommer med kvällsbussen ute vid landsvägen. Att herr Mussel önskade mer skrivpapper. Att Lilla K ordinerats extra kamomillte om kvällarna. Att vindsvåningen bör städas en extra gång. Igen. Att Tommy Grävling reparerat gräsmattan.
Var är han förresten? Han skulle ju hämta in några krokusar till den nya gästens rum. Siw tittar upp från boken men ser inte Tommy i trädgården. Bara de sista solstrålarna över det gula vårgräset, innan solen går ner. Varje kväll samma vackra solnedgång. Tänk, om vi kunde dela den ... Siw hejdar sig tvärt. Hon tänker på brevet hon skrivit. Som ligger i skrivbordslådan. Kom och bo med mig! Se solen gå ner i havet. Du skulle trivas här, det vet jag.
Siw ruskar på sig. Nej, nej, det är för mycket. Man kan skriva så, för att lugna ner tankarna, för att känna hur det skulle vara om man var en sån som vågade. Men inte skicka. Absolut inte. Gamla jag, hur skulle det se ut? Siw suckar och slår igen den tunga boken. Hon tittar på klockan. Hon borde vara här nu, den där fröken Silversvans. Siw sträcker sig och tänder lampan över skrivbordet. Går till nyckelskåpet för att leta fram en rumsnyckel åt den nya gästen.
Imorgon, tänker hon, imorgon bestämmer jag mig. Antingen postar jag brevet. Eller så bränner jag upp det.
Det var alla de små berättelserna om Vilohemmet Svanen jag utmanade mig att skriva för mitt sommarprat på Yle Vega. Du får gärna fortsätta på äventyren. Kommer Siw att posta sitt brev? Vart leder tunneln som Tommy Grävling hittar i trädgården? Du kan också hitta på fler rum och nya invånare på Vilohemmet Svanen. Alla har inte kommit för att vila upp sig. Kanske nån har kommit för att gömma sig istället? Din tur!
