Det här är Teater Tapir. Mitt (nästan) punkband. Från vänster jag som kackerlacka, Linda Bondestam som fjäril, Annika Sandelin i huvudrollen som myran Myrabell och Sonja Bärlund är vår daggmask. Bilden är tagen av Ida-Lina Nyholm under en turné i våras. Vi filmade också en massa material för vad som en dag ska bli filmen om en dekadent barnteater på turné. Igen ett projekt som inte ger något betalt, men som håller livet gnistrande och levande.
Det finns en paradox i ekonomin i skapande arbete. Vi i kulturbranschen kämpar hårt för att få betalt för det vi gör, samtidigt som vi ibland kan jobba dygnet runt hur länge som helst utan ett korvöre i ersättning. Men det har att göra med hur mycket man får betalt tillbaka i form av själva upplevelsen. Och den har mycket lite att göra med fina hotellrum, ”synlighet” (många arrangörers favoritvaluta) eller att få dinera med högdjur, och allt att göra med inspirerande platser och möten, sjuka infall, nya vägar, överraskande vändningar och befriande skratt.
Jag har börjat tänka att det allra viktigaste i livet är att utsätta sig. Vad är det för mening med nånting alls, om inte man gör det med hjärtat utanför kroppen?
