AVSLÖJANDE: Jag älskar att läsa Illustrerad Vetenskap. En gång läste jag att somliga fåglar stjäl ur andras vinterförråd, medan andra fåglar aldrig stjäl. Det var alltså olika från individ till individ, inte på artnivå. Forskarna upptäckte också att de fåglar som INTE stal från andras förråd gömde sina fynd utan att se sig omkring, medan de som själva stal från andra såg sig noga omkring innan de gömde sin vintermat. Slutsatsen var att fåglarna dömde sin omgivning enligt hurdana de själva var. Fantastiskt, eller hur?
I enlighet med det här tror jag att bland det bästa jag kan göra för min skaparglädje är att vara snäll, uppmuntrande och generös mot andras skapelser. Ärlig, jo, men alltid komma ihåg att bakom varje skapelse värd namnet finns en människa som blottat sig, som RISKERAT något. För vi är ju precis som nötskrikorna, vi ser världen genom vårt eget filter. Såna vi är färgar vår tillvaro. Att uppmuntra andra sprider sig, i förlängningen ända tillbaka till en själv.
I boken om barnet Nelson och tigern Zamba är det snällheten som har huvudrollen. Tidningen Spektakulär Vetenskap har också en liten roll i berättelsen. Illustration ur Nelson Tigertass (Förlaget M, 2019), av Lena Frölander-Ulf.
Den naiva fågeln kan naturligtvis bli bestulen. Men jag tror ändå den fågeln har det roligare och samlar sina nötter och frön med större glädje än misantropfågeln, som förväntar sig stöld och angrepp.
Om jag var ett snille på att analysera text, plocka ner den i dess minsta beståndsdelar, sortera den i sin rätta genre och peka ut dess svagheter, tror jag det skulle vara svårt för mig att släppa den rollen när jag själv vill skriva. Akademikern skriver sina texter så att de ska hålla för angrepp. Kritikern vet på vilket sätt en roman är för ytlig eller för tungrodd, vilken genre som är passé och vad som istället är fräscht just nu. Förlagsredaktören hittar blixtsnabbt varje textstycke som inte håller, som inte lever. Gör de sitt jobb bra är de till stor nytta för oss alla (alldeles särskilt förlagsredaktören!), men jag avundas dem inte. Jag har varit i bokbranschen i tretton år nu, och kämpar för att lära mig så lite som möjligt. Eller: Jag vill lära mig så lite som möjligt om teorin kring skapandet, och så mycket som möjligt om bara det jag själv vill bli bra på. Vad som är ett gott språk intresserar mig, liksom när någon lyckats bygga en berättelse som fängslar mig, men jag vill inte ”kunna” vad som är ytligt eller djupt. Jag vill inte ”veta” vad som är fräscht och vad som är passé.
Naturligtvis vill jag bli lite klokare för varje år. Skriva vackrare och bättre. Skapa ambitiösare bilderböcker och berättelser. Men jag tror ändå att MOD är en av de allra viktigaste beståndsdelarna om man ska kunna skapa något som lever och skimrar. Och ju snällare jag är gentemot andra och ju naivare jag lyckas hålla mig inför hela litteraturfältet, desto större skaparglädje vågar jag själv släppa fram.
