ELLER:
Vänsterprasslets ljuva fräschör
Skrapar på den nya svarta boken som ska utkomma på Schildts&Söderströms våren 2016. Det blir en mörksvart bok, liksom Mörkerboken (H. M. Taivassalo, 2009), men den här gången med pyttelite färg. Den ska handla om att gå ut och kissa i en mörk skog.
Jobbet är precis lika petigt som sist, men kanske har jag blivit lite bättre på att planera bilden innan jag ger mig i kast med skrapkartongen. Över hälften av bilderna är mer eller mindre färdiga, och alla uppslag har fått skisser. Det känns som att det går undan! Även om jag måste hålla pauser och göra annat mellan varje bild, för annars har jag armen i paket. Skrapkartongshandled…
Det värsta är att det börjar gro uppföljaridéer i bakhuvudet. Bevare mig och bevare min stackars hand! Men å andra sidan är idéer på sidan om också en räddning ifrån just skrapandet, som är så monotont. Ibland kan det göra det lättare att verkligen slutföra ett arbete, att ha små vänsterprasselidéer på sidan om. För att hålla skapandet fräscht och levande. Men kom ändå alltid ihåg vilket som är huvudprojektet. Börjar man byta huvudprojekt — dvs det stora projekt som ska i mål — titt som tätt, så blir inget nånsin klart. Och belöningen i att äntligen ha skapat något helt färdigt, är väl värd alla arbetstimmar!
Här ska Fidel och jag gå ut och kissa ...
