På Göteborgs bokmässa deltog jag i ett samtal om illustration och inspiration. Letade inför resan i gamla böcker för att hitta bilderna som präglat mig allra mest. Jag ville ta upp något annat än de mest självklara – dem man tydligt kan spåra i mina illustrationer – som bland andra Tove Jansson, John Bauer och Hans Arnold. Jag kom att tänka på Jules Vernes En världsomsegling under havet som jag läst som barn, en gammal utgåva med illustrationer i kopparstick. Där fanns en bild som var så hemsk att jag fortfarande ryser när jag tänker på den. Det är i slutet av berättelsen då vi äntligen får veta vad kapten Nemo egentligen är ute efter. Illustrationen föreställer ett örlogsfartyg som bara har masttoppen ovanför ytan och resten av det enorma skeppet är under vatten, påväg ner i djupet.
Jag hittade boken i hyllan och till min förvåning hittade jag illustrationer som påminde en hel del om tångruskorna i min bok Pappa, jag och havet. Okej, tångruskor är tångruskor, men ändå. Jag har skäl att misstänka att visionen av tång som bildar en skog ovanför betraktaren kan härstamma från just den här boken.
Där ser man. Allt man ser och upplever kan användas! Och det gör mig ödmjuk och tacksam att jag får vara med och mata fantasin hos barn som kanske gör egna bilder en dag! Och det är ju skönt att tänka att det kanske inte är så farligt ifall jag skrämmer dom lite. Kanske blir de ännu mer inspirerade på det viset? Fint också att tänka att mycket av sådant som skrämt mig i livet, faktiskt har blivit material till skapelser jag är väldigt stolt över idag.
Dessutom har jag skrivit en dagispjäs som heter "Ruskigt på riktigt". Så det är väl bra om jag tänker så. Att det är okej med lite skrämsel. (Premiär på Teater Taimine i februari 2020!)
