Hösten 2020 började inte så lysande. I september var jag besviken på uteblivet stipendium och kort därefter upplöstes mitt pjäskontrakt med Wasa Teater. Men: alla kan inte få stipendium och teatrarna går verkligen på knä i coronakrisen. Så det får jag ta.
Värre är att jag har haft svårt att få fason på dagispjäsen jag skriver. Ribban ligger högt efter pjäsen Ruskigt på riktigt som blev så lyckad. Förra veckan kom samtalet jag varit rädd för; skrota och börja om från början. Anade det, men jag är ändå besviken. Jag hade röjt i kalendern och skrivit in minst två skrivdagar i veckan hela vårterminen 2021, då ska jag ska möta stenåkersfaror och kämpa för min arts överlevnad och för rätten att få vara mig själv. Jag ska bli murmeldjuret Rafsa, ett litet pälsluddigt djur med en pappa som inte kommit till vinteridet, ett stenåkershem som styrs av ormar och kampen mot allsköns andra faror.
Men: Nu måste jag också skriva en helt ny pjäs. 2020 dröjer kvar i det nya året på ett besvärligt sätt. Och jag måste återfå tron på att jag KAN skapa en bra pjäs.
Det är skillnad på självsäkerhet och självkänsla. Min självkänsla är rätt solid. Det känns inte personligt om min pjäs inte håller. Snarare så att mina beställare litar på mig och vill att jag ska göra så bra ifrån mig som det bara går. Och det vill jag också!
Men självsäkerheten får sig en törn av när ett kreativt projekt inte går vägen. Och självsäkerhet är en mycket viktig ingrediens i all påhittighet. Självsäkerhet är som idéodlandets gödsel. Jag har gjort mina bästa grejer när jag bara öppnat alla luckor och helt okritiskt låtit saker välla fram. Slipar, bearbetar och förbättrar gör jag efteråt, när dammet lagt sig.
Jag vet många som skulle bita ihop och kränga fram pjäsen och först SEN börja skriva på nya boken. Det är vad jag har lust att göra. För att få pjäsen ur systemet, för att städa rent på bordet. Men jag vet att allt blir bättre om jag börjar skriva på murmelromanen som planerat. Om jag låter mig bli ett luddigt djur. För om jag gör det jag känner att jag brinner för, så kommer det mera gnistor på köpet. Och när jag känner mig självsäker och kreativ, kommer förhoppningsvis det första utkastet till pjäsen på köpet. I sinom tid.
Det är mitt recept: Kör jag fast, gör jag något annat. Ibland filar jag på en webbsida, ibland skriver jag en bloggtext, ibland bygger jag en flotte på lande och ibland måste jag få skriva om ett murmeldjur. För att hålla glädjen och ångan uppe. Därför är det helt livsnödvändigt att jag har TID för mina projekt.
För att inte bli alltför gnällig vill jag berätta att det också hänt en massa bra under hösten 2020. Jag har fått ett halvårsstipendium från min fina författareförening (tack!) och så håller jag till exempel på med en julkalendersaga om Hannas hemska jul på www.gromten.com. Jag ritar en bild om dagen och det blir som det blir, men det är utmanande och roligt.
De allra bästa nyheterna är att Nelson Tigertass ska utkomma på tyska i april, och att jag äntligen skickat bilderboken Fidel och jag i storstan (Förlaget / Teos, 2021) till tryck. Två års arbete och snart blir det bok, den sista delen av min svarta skrapkartongstrilogi.
Hej då lilla Fidel, lycka till ute i världen!
