Maximilian bestämmer själv
Ibland får man låta idéerna själva bestämma. För mig är det så att den idé som armbågar sig hårdast fram, oftast har mest kraft och lyster. Och därmed är lättast och roligast att jobba med!
Nelson Tigertass har fått ge vika för berättelsen om Maximilian Sax, en saga baserad på en kinesisk folksaga om en klok bonde. Eller en zenmunk, lite beroende på vem som berättar. Den har jag förvandlat till en kärlekssaga med en stor dos stoicism och en jättedos melankoli. Men det var först nyligen, då huvudpersonerna blev till skogsdjur istället för åldrande människor, som boken började anta en form någon kunde tänkas vilja läsa. Och när det hände, kom också bilderna! De kom som skrapkartong, men med färg. Brutna, melankoliska färger för det är fortfarande rätt melankoliskt med ett skogsdjur som får vänta ett helt liv på sin käraste. Men Maximilian Sax är nöjd hela vägen.
Mitt förlag har ännu inte hunnit läsa min text, men ändå är jag snart halvvägs in i illustrationerna. Jag har inte kunnat låta bli! Men nu har jag en hel del annat jobb på gång så nu får Maximilian Sax vila lite. Och tur är väl det, så realiteterna hinner ikapp honom.
Här en bild, tillsvidare utan färg, på Maximilans Sax’ längtan. Jag har försökt förmedla hur hans längtan är vacker och på något vis förnöjsam, inte tung och sorgsen. En melankolisk suck med ett litet leende. Kanske går han hem och tar en öl sedan. Och njuter av sin egen solnedgång, i sin egen vrå av skogen.
Illustration: Lena Frölander-Ulf, skrapkartong + färg på iPad.
