I väntan på Kraften
Skrapkartongen var inte det första alternativet till illustrationerna till boken om filosofen Maximilian Sax. Först hade jag några tuschteckningar som jag färgade i akvarell. Några blev riktigt bra, tycker jag. Men sen dök de upp, skrapbilderna. Det sa bara ”klick”. Och då är det bara att sätta igång, när det där klicket kommer.
Hela min tillvaro ser ut ungefär så. Till och med när jag städar väntar jag på det där klicket. Råddigt, råddigt ... ignorera ... stökigt, smutsigt ... ignorera ... tills det plötsligt tar fart! Och då känns det nästan som om man inte alls gjort det själv. Jag kallar henne Mrs. Morrison, hon som är min inre städdemon. Och när Mrs. Morrison gör jobbet, ja då går det undan.
Det är så jag arbetar också. Fast ibland får man såklart lov att göra saker som inte känns helt rätt just då. Man kan inte gärna säga åt skatteverket att man inte hade riktigt ”bra feeling för att skattedeklarera just då”. Men det allra mesta försöker jag sköta så att jag har flera bollar i luften samtidigt, och så glider jag över till nästa projekt så fort något kör fast. Där en demon väntar på att ta mig i besittning och göra jobbet åt mig. Och igen över till nästa när inspirationen plötsligt slår mig. Ibland gör jag inget alls (och försöker låta bli att råka i panik för den uteblivna energin och inspirationen), men för det mesta är jag igång hela tiden. Går dit motståndet är minst. Som ett vattendrag. Väldigt tao. Fast det där med demonen kanske inte låter så. Men det är det, bara man minns att vila emellanåt.
Men utifrån ser det förmodligen rätt rörigt ut, mitt jobbande. Men jag försäkrar att jag har det under kontroll. Hittills.
Exempel på tidigt försök vs slutresultatet.
Här en bild som är halvvägs. Skrapkartong men ännu ingen färg. Mycket demoniskt.
