När jag hösten 2016 var nominerad till tre olika priser (Finlandia, Runeberg och ett litet pris som heter Toisinkoinen) för boken Jag, Fidel och skogen var jag mest bara överraskad. Trots då redan tio år i branschen hade jag på något vis tänkt att priser är sånt som andra får, och jag … ja, jag stretar nu på här med mitt, bara. Jag förstod liksom inte tyngden av det hela. Tänkte mer som att ”Såklart är min bok bra, jag har ju jobbat så förskräckligt hårt. Skoj om nån märker, men just nu är jag lite upptagen med nästa bok, faktiskt”… Ah, det var en skön inställning! Men den vacklar lite nu, känner jag, med en Finladianominering och Runebergnominering för min älskade Nelson Tigertass. Jag är urlycklig för det finns en sådan värme i reaktionerna jag fått, och läsarna blir ju fler av den här offentligheten (även om boken redan hittat en hel massa läsare innan nomineringarna och det är ju det allra bästa!). Men trots allt detta är jag nervös, skakig och skör på sätt jag inte känt förut. Allt känns så mycket större nu.
Jag har på något vis alltid försökt ta rumban omkring en bok med en nypa salt (rumban = recensioner, utmärkelser, inbjudningar, offentlighet). Mitt stående skämt har varit att man alltid kan blir en kultfigur efter sin död. Om man helt enkelt räknar med det, slipper man bekymra sig om framgångar i det levande livet. Mycket praktiskt.
Sen hade jag inte räknat med att ju synligare man blir, desto mer känns en dålig recension som en offentlig förnedring. Naturligtvis får jag också förskräckligt dåligt samvete om jag får nomineringar som inte andra fått, såna jag tycker skulle förtjäna alla pris i världen. Idiotiskt, egentligen. Vi kan ju inte göra annat än bara streta på bok efter bok och göra det allra bästa vi kan. Och det allra bästa åstadkommer man bara om man lyckas förtränga alla recensioner, utmärkelser och alla förväntningar.
Jag skrapar som bäst på den nya stadsboken. Har gjort en nästan färdig och tre halvfärdiga skrapkartonger. Jag gör inte bilderna helt klara, för jag vill kunna lägga till sånt jag kommer på under arbetet med se senare uppslagen. Små följetonger i detaljerna. Sånt är viktigt. Viktigast!
Förstoring av ett litet hörn av en halvfärdig skrapkartong. Min bildkonstlärare från gymnasiet skulle vara stolt över mig om han levde. Äntligen har jag använt hans kära perspektivlära!
PS. Nervositet för prisutdelningar botas bäst med annan nervositet. Kvällen innan Finlandiautdelningen sjöng jag inför en betalande publik för första gången i mitt liv! Inte helt ensam, men dock. Ja, de hade ju egentligen betalat för Henrik Huldén, men de fick bl.a. mig på köpet. Jag överlevde. Det var härligt. Att våga.
