Att tänka tröttar ut också kroppen
Skrapar på en ny bok. I Jag, Fidel och skogen blev jag överraskad av kraften i kombinationen akvarell och skrapkartong, särskilt i bilden som föreställer Näcken Nilssons undervattensrike. Så nu vill jag fortsätta på undervattenstemat.
Texten är färdig, nu återstår bara ungefär ett år av skrapande (suck). Ja, inte ett helt år av enbart skrap, men jag måste göra annat vid sidan om för annars blir jag tokig. Förutom själva skrapandet är det skisser som gäller, naturligtvis. Ofta flera per uppslag.
En spännande insikt: Jag blir trött i kroppen av att planera ur vilken vinkel jag vill se bilden. Var finns jaget? Vad ser jaget? Och för varje uppslag söker jag fiilisbilder på nätet. Nu är det till exempel såna här som gäller (som alltså ska kombineras med min egen stil nere till vänster):
Skrapkartong är oerhört monotont. Monotoni ger utrymme för nya tankar som drar iväg av sig själva. Så för att klara skrapandet skriver jag samtidigt på ett lite längre projekt som jag nämnt i ett inlägg för länge sen; boken om lilla Nelson Tigertass som anländer till Stora Tågstationen i Berlurenstad en tidig augustimorgon. Alldeles ensam. Jag ruvar också på en annan bilderbok jag också nämnt lite här och där, och samtidigt har jag Kurre Snobb-boken på tryckeriet som bäst. Så det är mycket på gång. Men bäst så. Så står jag ut med skrapandet.
