Om att skriva (och kissa) på två språk.
Även om man tror man inte kan.
Nu har jag bara en bild kvar och en hel del färgläggning och småpetande. Men sen ska det bli bok som ska heta Jag, Fidel och skogen. Om att gå ut i mörka skogen och kissa. Kissa både på svenska och finska! Och båda språken har jag skrivit själv.
Det har varit spännande att hitta mitt finska skrivarjag. När det är väldigt få ord i en bok blir texten mer som ett slags arrangemang, än ett flytande språk. Något man ordnar och staplar enligt nyans, smak och doft, vrider på och väljer, ett i taget.
På svenska hade jag skrivit om hur ”små kryp glider förbi i spindelvinden” och hur jag än försökte, hittade jag inte på ett enda bra finskt alternativ för det påhittade ordet ”spindelvind”. Jag valde att skriva en enklare variant på finska; ”hämähäkit liitelevät hiljaa ohi”, och när jag läste orden högt kunde jag känna hur själva meningen blev till en ljudlös spindelvind istället. Samma stämning, med olika medel, på två helt olika språk.
Vilket jag är mycket stolt över, med tanke på att det en gång var en finskalärare som förutspådde att jag inte ens kommer klara studenten pga min dåliga finska. Ha! Där fick du. Vad du nu hette.
PS. Egentligen var hon säkert en okej, min finskalärare. Jag vara troligen bara rätt odräglig. Men min poäng är att även om skolan kan kännas hopplös, är det aldrig för sent att lära sig om man bara VILL.
