Det här blir kort, för jag undviker teknik och livet ute på nätet. Har inte läst epost på flera dagar. Istället har jag byggt vedskjul med mamma och pappa. Mitt skriv- och tecknaryrke tillåter mig att flytta ut till skärgården varje försommar, och tillbaka flyttar vi först vid skolstarten i augusti. Jag brukar jobba nån timme om morgnarna när tonåringarna sover. Jobba sent funkar inte alls, för alla andra här är piggare än jag om kvällarna.
Här på holmen har vi solceller, utedass, vatten som måste bäras i dunk, och - tack och lov! - jättedåligt nät. Tyvärr missar jag en del fester och annat skoj i stan, men jag känner i varje cell av min kropp att det är bra för mig att hållas på samma fläck så gott det bara går. Härlig, jordmyllesmutsig monotoni efter en höst, vinter och vår på högvarv. Fylla både den konkreta komposten som står på min gård och den inre som förser mig med idéer och påhittighet, bara jag väntar ut den.
Idag tog målfärgen vid vårt bygge slut, så jag stal mig en timmes kajakpaddling till en öde solvarm klippa, där jag hade träff med världshärligaste kollegan Linda Bondestam. Som sitter på en grannholme och tankar det enkla livet, hon med.
När jag postat det här ska jag spela lite ukulele. Ha det skönt!
Här dricker jag morgonkaffe då vädret tillåter. Fast jag jobbar bättre inomhus. Jobb är också mer en syssla för regniga dagar. På bilden nedan mitt pyttelilla matbord med utsikt.
PS. Nu förstår ni naturligtvis att min bok Jag, Fidel och skogen är min självbiografi. Både för mamman jag är idag, och barnet jag en gång var.
