Jag tycker så hemskt mycket om det lite slarviga i en skiss. Vill lära mig att låta det lediga finnas kvar i mina bilder. Konstigt att det ska vara så svårt i bild, när det sannerligen inte är svårt att låta slarvet finnas till i min omedelbara omgivning. Jag drömmer om att göra mer ledigt tecknade illustrationer, men illustrationerna vill ofta något helt annat till sist. Och jag lyder.
Scannar ur gamla skissböcker inför en utställning, och hittar allt möjligt lustigt. De här är från en sida jag tydligen gjorde på Aurora sjukhus med en kanyl (örk) i armen. Ur askan av min borrelia uppstod så Mörkerboken (Söderströms 2009, text: Hannele Mikaela Taivassalo). Helt i enlighet med Murmeln Pierres funderingar: ”Det är som det är. Man vet aldrig vart det bär.”
Skiss till min bok En sann historia (2014). Nedan två potpurrier:
